Mertahs Obsessions

Det har senaste veckan varit premiär för många nya serier. Jag älskar komediserier/sitcoms just på grund av att de ofta bara är 20 minuter långa. Alltså perfekt tidsspann för att äta lite mat eller bara ta en kort paus i vardagen. Tre nya har jag siktat in mig på; Up all night, New girl och 2 broke girls.


Up all night

Jag ÄLSKAR Christina Appelgate. Om en serie eller film innehåller henne så ser jag den mer än gärna. Har dock lite svårt för den wannabe svåra humorn/filmningen. När jag ser på komediserier så vill jag att det ska vara rakt på sak och färglatt. Lite för grått/brusigt för mig. Kan nog ha sina poänger, men det är inte alls min humor, pinsamhetshumor får mig mest att vilja sätt skämselkudden framför ansiktet.






New girl


Den här serien är väl inte direkt heller så himla färgglad eller rakt på sak. Men jag blev charmad av första avsnittet. Bara att de får tona ner sig lite och hitta sina platser och utveckla sitt skådespeleri så tror jag att det blir lysande. Det jag gillade mest för "Douche-bag-burken", åh vad jag skulle vilja ha en sån. Nu undviker ju jag mest killar som är riktigt douche bags, mest för att de är douche bags, men om jag skulle av misstag få in en sådan i huset, vore ju en sådan burk en bra pik.





2 broke girls

Okej, jag erkänner. Jag var först på väg att inte ens ge den här serien en chans. Men sedan såg jag att den ändå fått okej recensioner, så jag tänkte att det inte skadar att testa. Den här var så som jag vill. Rakt på sak, färgglad och väldigt sitcomig. Kanske lite väl överdriven ibland. Jag har lika svårt med dryga killar som med dryga tjejer.  Men den har helt klart potential, gillar att det finns ett mål med serien och jag kommer helt klart fortsätta kolla.

Min andra favoritkomediserie är tillbaka; Big bang theory. Jag blev positivt överaskad av de två första avsnitten, mest av det första. Jag skrattade högt, och det händer sällan när jag sitter själv och kollar på serier/film.

Som jag sa i inlägget om Mentalist så är jag väldigt fascinerad av smarta människor. Med andra ord så är jag riktigt fascinerad av Sheldon, näst intill attraherad. Folk brukar skratta åt mig när jag säger det, och ja, det är lite roligt.

Anyway. Jag blev positivt överraskad och jag ser fram emot resten av säsongen och en höst med många skratt.

En annan komediserie som hade premiär i dagarna var How I met your mother. HIMYM är sen länge min absolut bästa komediserie. Den innehåller allt; starka karaktärer, en bra story, bra manus och den är bra filmad. Saker jag aldrig riktigt tänker på noga, men efter att ha sett HIMYM så framgår det tydligt att det är bra och att det många gånger saknas i andra produktioner.

Börjar dock tycka att det är dags att börja knyta ihop säcken lite. Låt honom hitta mamman någon gång och spinn vidare på det, tror säkert att det kommer funka. Det är egentligen inte grundstoryn som är den viktiga utan det är ju allt det andra som faktiskt överlever ändå. Men jag antar att det är ett sätt att försöka få säsongsförnyningar. Skulle dock bli riktigt ledsen om denna serien inte får ett värdigt slut där han finner mamman och alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag tyckte att de två första avsnittena i säsongen var bra, men inte mycket mer än så. Gillade Barneys och Robins dans på bröllopet, den var hur bra som helst. Beerucles var också rolig. Men jag hoppas dock på lite mer utveckling än och på graviditeten och Barneys giftermål. Vet inte om jag gillar att Victoria är tillbaka, känns lite som en repris och det kommer inte work out iaf.

Då var det äntligen dags för den efterlängtade säsongpremiären för Two and a half men säsong 9 där Charlie Sheen som bekant är utbytt mot Ashton Kutcher. Jag ÄLSKAR Ashton Kutcher redan sen innan så förväntningarna har vart höga. Jag har inte följt Two and a half men sen säsong 4 eller 5 mest för att Sheen blev för mycket för min sak, så för min del kunde de ha bytt ut honom tidigare.

Jag älskade avsnittet. Början är klockren där de har lyckats få med de flesta av Charlies gamla flammor (saknade dock Candi, eller så missade jag bara henne). Sen älskar jag personerna som tittar på huset. Hur het är inte John Stamos??? (Huset fullt, glee osv). Dharma och Greg är ju mitt favoritkomediseriepar (långt ord) genom tiderna, älskade den serien när jag var liten, och skrattar gott när jag ser avsnitt även idag, kul att de gjorde come back premiäravsnittet till ära, synd bara att de inte var så jäkla lyckliga.

När Alan får urnan hade jag gärna sett lite mer sentimentitalitet och gärna ett par tårar, hade blivit ett bättre avslut eller closure är väl ett bättre ord. ÄLSKAR fortfarande Ashton Kutcher. Tror han kommer bli klockren i den här serien. Märks dock att de inspirerats lite väl mycket av Jakes karaktär, men varför inte, Jake har väl egentligen varit den som varit rolig så varför svika ett vinnande koncept. Något jag älskar mer än Ashton Kutcher är Ashton Kutcher NAKEN!!!! MUMS! (Iaf om man kan bortse från den gräsliga -and strangely hot - frisyren och skägget).


Längtar redan tills nästa avsnitt!










How cute?

It's back and its hotter, sexier and more raw than ever.

Åh, Vampire diaries ligger verkligen högt av alla serier jag kollar på. Helt fantastiska karaktärer, helt fantastisk story, det blir aldrig tråkigt, man blir aldrig besviken och det är cliff hangers som inte är utav denna värld.

Jag känner mig alldeles lyrisk efter första avsnittet. Jag saknar dock Jenna, jag tycker att hon behövdes som en motvikt till allt det mörka och onda. Hon var så oskyldig. Nu när Alaric blir alldeles själv så är alla på nåt sätt mörka och mystiska. Jag gillar att Stefan blivit "ond" (=fritt fram för Damon, eller?).

Har dock kommit på att jag är sämst på att komma ihåg säsongsavslutningar. Hade nästan behövt se sista avsnittet av säsong 2 innan det här för jag har lite svårt att minnas vad som hände.

Jag är glad för att de är tillbaka, jag är lite kär i alla i den serien. The vampire diaries måste vara den serien med mest snygga skådespelare, alla är ju helt "perfekta" (läs: idealtypiska).

Har hafft fullt upp senaste veckan, därav dålig uppdatering.

Igår var den 11e september vilket även innebar att det var säsongsavslutning för True blood. Jag har ju inte sett något av säsong 4 eftersom jag helt enkelt inte haft tid. Har sparat alla avsnitten för att ha ett riktigt helgmarathon. Hoppas det var en bra säsong. s01 tyckte jag var helt okej. s02 hatade jag, hatade den där elaka kvinnan som jag inte kommer ihåg vad hon heter, trodde aldrig att hon skulle försvinna. Säsong 3 var helt klart bäst, även fast handlingen blev lite väl invecklad ibland. Nu när jag tänker efter så borde jag nästan se säsong 3 en gång till, se om det klickar den här gången?

Hur tycker ni som sett s04 att det var i jämförelse mot de andra säsongerna?

Tittade igenom alla avsnitt (10 st) som hade sänts av serien "The nine lives of Chloe King". Då jag råkar gillar halvtöntiga saker så föll den här serien mig i smaken. Inte min favoritserie, men helt okej att kolla igenom. Stundtals tyckte jag till och med att den var riktigt bra. Gillar kattgrejen i kontrast till alla vampyrer och varulvar som slåss om uppmärksamheten. Gillar att det är en tjej i huvudrollen som slåss för sig själv, även om hon får hjälp. Gillar relationen mellan Chloe och mamman.

Upptäckte när jag sett klart att det förmodligen inte kommer fler avsnitt, inget är klart om de förnyar den och med tanke på de urusla tittar-siffrorna ser det mörkt ut. Tycker det är synd, var ett riktigt spännande slut och jag hade gärna sett en hel säsong. I like my closure.


Så, jag tycker helt klart att den är värd att se. Men gör det på eget bevåg. Det är lite tråkigt att se tio avsnitt av en serie som bara tar tvärstopp.

Wow, vilket spännande avsnitt. Satt och sörjde lite efteråt eftersom jag trodde att det var det sista avsnittet inför säsongsuppehållet. Men tji fick jag. Gick in och kollade när det skulle börja igen efter säsongsuppehållet och upptäckte att det sänds ett avsnitt till nästa tisdag! Åh, vilken glädje.

Här är det väl på plats med en lite spoiler alert  efter bilden för er som ska men inte sett avsnittet/serien än! (Och jag menar det verkligen, om ni tänkt se serien  från början utan att ha gjort det förut så LÄS INTE!!!)








Även fast man aldrig får reda på vem A är så måste jag säga att det kändes väldigt tillfredsställande att veta att det finns hopp. Nu är det ju inte säkert att det som stod i psykologens journal är 100% defintivt att det är A. Det är ett stort dilemma det där med A. Jag är SÅÅÅÅ himla nyfiken på att veta vem A är att jag nästan får ont i magen. Det var det som fick mig att se hela säsong 1 på två dagar, jag behövde den tillfredsställelsen. Men ändå vet jag att det är ju lite det serien går ut på och jag är rädd att det inte skulle bli samma sak utan A's anonymitet. Fast then again, hur många säsonger kan man göra som bygger på A's mystik utan att det i längden blir långtråkigt?

Och vad hände med psykologen? Är hon död nu? Är det verkligen dit serien drar, mer mord och ännu mer mystik?

Jag gillar verkligen inte Kate. Där kommer hon och stör alltihopa. Det blir nästan lite för klyshigt och stackars Hanna blir just "stackars Hanna". Kanske är det för att jag minst gillar karaktären Hanna av de fyra huvudtjejerna så att jag inte vill ha mer drama kring henne. Gillar dock farmorn och jag hoppas hon typ stryper Kate och så kan alla gå vidare. Okej, det sista var en överdrift.

Är inte helt överlycklig över att Maya och Emily. Jag gillade blonda tjejen bättre (Mara?!). Gillade Emily och Maya i början, men känns hon inte lite som ett avslutat kapitel?

Just nu känner jag att det skulle till att hända mycket för att jag skulle tappa intresset för Pretty little liars. Den är helt klart på min topp 3 lista över serier jag älskat ever. Den har gått om Glee, och det säger väldigt mycket för att vara jag ;) Men PLL tillfredsställer mig seriemässigt på så många plan som väldigt få serier gör, och ingen kan förneka att den är oerhört beroendeframkallande

Igår var det alltså premiär för det superhypade True talent på tv3. Ett program som går ut på att tre coacher, i det här fallet; Danny, Pernilla Andersson och Tommy Körberg, ska hitta röster som de tycker om och vill hjälpa vidare och coacha under hösten. Först får man se hur Tommy sitter med hörlurar och tycker att den här rösten är helt fantastisk, sen åker han och överraskar personen med rösten och frågar om den vill tillhöra hans lag i programmet True talent under hösten. Eller i Tommys fall fick de komma till hans sommarstuga (?) där han mötte dem iklädd morgonrock (?!). Självklart tackar de ja. Sen är det dags för talangen att möta "juryn". Juryn består av en publik som är uppdelad i tre olika ålderskategorier, en ung en gammal och en vuxen.  Deras sittsektioner är bortvända från scenen, när talangen sjunger så får de trycka på en knapp. Om majoriteten i åldergrupperna tycker om vad de hör så vänds sittsektionerna mot artisten och de får se vem det är. Alla tre sektioner måste vändas för att talangen ska gå vidare.


Jag vet inte om jag är tokstollig i konceptet. Allt hänger ju på låtvalet vilket det verkade som att de inte ens fick välja själva. Självklart att han som sjöng "Stad i ljus" enbart går hem hos den äldre sektionen och sen den stackars blyga killen som fick sjunga "Sex on fire", han hördes knappt i musiken, helt uppenbarligen inte alls hans sätt att sjunga. Jag gillar dock coacherna, alla tre har en härlig personlighet. Jag är så fruktansvärt blödig så jag satt mest och halvgrina mig igenom programmet trots att det inte riktigt var någon wow-faktor på någon av sångarna.


Jag gillar inte konceptet att det ska gå varje dag och sen ha en direktsänd final på snöndagar, det blir för mycket att följa, samtidigt som jag faktiskt tycker att det är kul att se vad som händer mellan finalerna enbart för att  sång är ett av mina stora intressen. En annan sak jag undrar är vad anonymiteten kommer ha för roll nu. Om det ändå är svenska folket som ska rösta ut personerna så kommer det visst vara viktigt hur de ser ut, vilka de är och vad de har för kläder. Ska följa lite nu med auditions, gillar det och det är så fint att se när talanger upptäcks och hur genuint glada och tacksamma de är.

Vad tyckte jag då om andra avsnittet av The lying game? Jag tyckte helt klart bättre om det här avsnittet än piloten. Det hade vart till dess fördel om de två första avsnitten sänds samtidigt eller slagits ihop till ett och samma. Här fick man massvis med letrådar om kommande händelser och vad serien kommer handla om. Tror det kan bli riktigt spännande om de gör på rätt sätt. Dock måste jag erkänna att jag har liiiiite svårt med huvudkaraktären/skådespelerskan (ovanligt för att vara mig, huh?). Ibland glänser hon igenom och visar en stark och positiv sida, men ibland blir hon till ett hjälplöst våp med uppspärrade ögon.

Gillar även att Nathan Petrelli (Heroes), eller Adrian Pasdar som han heter i verkligheten, ser ut att få en stor, ond roll.

Fringe VS White collar




Två serier som i stort går ut på att lösa brott.


Fringe

Jag hade ingen aning om vad det här var för serie till att börja med. trodde först att det var någon form av komediserie, men efter lite google så insåg jag att så var inte fallet. Det handlar om ett team som löser "övernaturliga" brott för FBI. Lite som Arkiv - X fast med en logisk förklaring.

Piloten var lång, närapå en och en halv timme. Tycker kanske att det är lite väl långt, men ändå skönt för då har de tid på sig att verkligen introducera karaktärerna och ge en uppfattning om vart handlingen pekar. Huvudpersonen är en kvinna, Olivia, som av en ren slump egentligen stöter ihop med ett så kallat övernaturligt fenomen när hon utreder en flygplanskrash. För att reda ut vad som hänt ombord på planet och vad som senare händer med hennes partner så tar hon hjälp av en gammal forskare som suttit på en mentalanstalt de senaste 17 åren samt hans son.

Spännande serie, men piloten fick mig inte att bli såld på en gång. Känns som man vill se igen, men inte som ett måste. En skön slöserie, med fascinerande brottsfall. Jag tycker personligen det här är bättre än Arkiv-X eftersom det alltid finns en "logisk" förklaring, vilket gör det mer verklighetsknutet samt är lite skrämmande.

Det neagtiva jag har att säga är att jag stör mig på Joshua Jacksons karaktär; Peter Bishop samt Joshuas skådespeleri som är fruktansvärt dåligt de första avsnitten, tror det lugnar sig lite efter tiden dock.





White collar

Neal Caffrey är en riktig tjuv. En smart sådan. Peter Burke har ägnat många år till att sätta dit Neal, då ingen annan kommer åt honom. Men efter ett tag inser Peter att han behöver Neals hjälp till att lösa ett brott och på så sätt så gör dem en deal. Neal slipper fängelse men får ha på sig någon slags fotboja och hjälpa till att lösa brott.

Jag gillar kriminalserier där man låter någon som inte jobbar för polisen/FBI, eller vad det kan vara, hjälpa till att lösa fallen såsom The mentalist, Chuck och Psych. Att Matt Bomer (aka Neal) är helt galet charmig och snygg är ju inte direkt till en nackdel.

Piloten var bra, närapå en timme lång vilket jag skrev förut ger plats åt att beskriva både handling och visa upp karaktärerna. Lite konstigt var det att se Willie Garson som en myskotyp när man är van att se honom som Carries vän i Sex and the city. Men bra handling och helt okej karaktärer. Gillar att Peter Burke inte blir stolt och bitter när Neal kör över honom hela tiden.




White collar huvudpersoner



Vem vinner då denna duell? Det är en riktigt svår match för de är bra på sitt sätt. Men om jag bara utgår från piloten och var jag tyckte om dem så blir det enklare att utse en vinnare..

Vinnaren är..............

*Trumvirvel*


White Collar!!!!


Men förmodligen kommer jag fortsätta se båda två, inte följa slaviskt, men ha som reservserier när allt annat är slut.

Ikväll ska jag se på det andra avsnittet av The lying game för att se hur det utvecklar sig. Sen så drar förhoppningsvis alla andra serier igång snart och då kan jag spara ihop avsnitt av TLG till en myshelg, blir så mycket att hålla reda på annars..

Ikväll sänds även sista Pretty little liars inför höstuppehållet. Sad but true. Borde nästan se förra avsnittet igen för att se vad som hände. Jag har världens sämsta minne när det gäller att komma ihåg filmer eller serieavsnitt. Fördel för mig, för då kan jag se dem gång på gång på gång och bli lika överaskad varje gång ;)

The lying game vs Switched at birth



Nu har jag "provsmakat" två för mig nya serier, nämligen The lying game och Switched at birth. Båda är två ungdom/dramaserier.

The lying game:
Handlar om två tvillingar som blev separerade vid födseln då den ena blev adopterad men inte den andra. Den som blev adopterad hamnade självklart i ett lyxigt hem och fick en näst intill perfekt uppväxt med alla rikedomar och bekvämligheter en familj kan erbjuda. Den som inte blev adopterad har drivit runt mellan barnhem och fosterhem och har inte alls haft en lika trygg uppväxt. Till slut upptäcker de varandra och har kontakt. Då den adopterade systern försöker leta efter deras biologiska föräldrar så byter de plats. Medan rikemanssystern åker på äventyr så får barnhemssystern uppleva hur det är att ha föräldrar som älskar henne, hur det känns att bo i ett stort, fint hus och hur det är att leva rikemanssysterns liv.

Ja, lite Föräldrafällan över det hela. Jag blev inte riktigt imponerad av det lilla som piloten avslöjade. Jag har fortfarande ingen aning  om vad serien kommer gå ut på, jag blev verkligen inte såld. Karaktärerna tilltalade mig inte riktigt heller och handlingen kändes tunn och klyshig. Men sen kan man inte uttala alltför mycket av bara ett avsnitt heller. Vet inte om jag kommer följa denna serie i höst eller om jag kanske samlar ihop många avsnitt och sträckkollar en helg, det är ju så jag gillar mina serier bäst.






Switched at birth:
Handlar om två tjejer som blev förväxlade vid födseln och hamnde hos varandras föräldrar. Detta upptäcks inte förrän de är ca 16 år gamla. Samma här, så har den ena tjejen vuxit upp i en rikemansfamilj medan den andra har bott i ghettot minst sagt. Ghettotjejen är dessutom döv. Rikemansföräldrarna bjuder in ghettotjejen med mamma och mormor att komma och bo i deras gästhus som de har på bakgården så att de kan lära känna sina biologiska barn bättre. Detta går väl lite som det går, kulturkrock utan dess like.

Okej, jag erkänner, jag såg faktiskt 2 avsnitt av den här serien för att kunna skapa en bättre bild. Men jag rent utsagt ogillade piloten. Tycker den här handlingen är lite bättre än föregående och att det är bra att de problematiserar och på sitt sätt normaliserar hur det är att vara döv. Det jag ogillar mest och som ger mig allergiska utslag är rikemanstjejens karaktär/skådespelerska. Hon gör ett så fruktansvärt dåligt jobb och är sjukt otrovärdig. Lite synd för annars kunde serien trots alla klyshor, ha potential. En sak till som gör att jag har problem med den är att just nu läser jag personlighetspsykologi där det diskuteras mycket om personlighet är nerärvd eller omgivningsbetingad, och detta gör mig mest yr i huvudet..








Så vem vinner då denna duell? Vilken av dem är jag mest villig att ge en till chans?

*Trumvirvel*

Vinnaren är..................................... THE LYING GAME!

En kall och mörk hösthelg kommer jag tända massa ljus, ladda upp med gott snacks och bädda ner mig för ett marathon av denna serie. Anledningen till att den vann är faktiskt för att jag inte pallar med rikemanstjejen i den andra serien. Punkt.