Mertahs Obsessions

Jag kallar mig feminist. Det är ingenting jag presenterar mig som, på samma sätt som jag inte presenterar mig med mina andra mer djupgående ideologier. För mig är det helt självklart att alla borde vara feminister. Ordet feminist är svårt, det kan innebära många saker. En del har fått för sig att vara feminist innebär att man vill utrota alla män och att man tycker att kvinnor är offer som inte kan stå upp för sig själva. Jag anser att det handlar om att inte vara påläst, vilket kan hända. För mig är ojämställdhet ett strukturellt problem. Jag som tjej är inte offer för alla män jag möter, men jag som kvinna i samhällets ögon nervärderas enbart på grund av gamla fördomar, symboler och ritualer som envist ligger kvar och färgar många människors omedvetna sätt att bemöta andra. Läste en så bra sak häromdagen som numera är mitt starkaste argument till att jag kallar mig feminist:

"För mig är det superviktigt att kalla mig feminist. Allt annat hade känts som en hån mot tidigare generationer av feministers stenhårda kamp som gett min generation kvinnor en enorm frihet och mängder av rättigheter (rösträtt, preventivmedel, fredsrörelser, utbildningsmöjligheter, ekonomisk autonomi, aborträtt etc etc) som aldrig hade funnits utan dom f e m i n i s t e r n a. Att kalla sig feminist idag är att inte ta dom rättigheterna för givna och erkänna ett historiskt arv som nu ligger hos oss att förvalta."
 - Stina Birgegård

Och som feminist så står jag inte enbart för ett jämställt samhälle mellan könen utan även mellan alla oavsett olika etniciteter, klasser, sexualitet osv. Sätt individen i centrum och sluta dra alla över samma kam. Jag anser iaf inte att mitt kön som är kvinna, min röda hårfärg eller för den delen min skostorlek definierar mig som person. Vad tycker du?

Igår kväll var jag otroligt trött och skulle kolla på en film för att tiden skulle gå så att klockan kunde bli en lämplig tid för att sova (klockan sju kändes lite för tidigt att lägga sig). Tänkte att en småslapp och okomplicerad komedi skulle göra susen. Valde Just go with it. Jag gillar verkligen Jennifer Aniston, hon är en av mina favoritskådespelare någonsin. Är inte överförtjust i Adam Sandler, men tänkte iaf ge det en chans.

Blev helt klart positivt överaskad. Jag skrattade till högt och med någon gång och det är inte särskilt ofta det händer när jag kollar på film själv. Handlingen var inte så förutsägbar som annars handlingen i komedier kan vara. Jag störde mig lite på musiken ibland, lite halvkonstiga versioner på annars bra låtar som hade passat bättre i orginalversion.


Så om ni någongång känner lite som jag, att man egentligen inte orkar bry sig men ändå vill se en film så rekommenderar jag helt klart den här.


I betyg får den:

M M M + av fem möjliga

Tittade igenom alla avsnitt (10 st) som hade sänts av serien "The nine lives of Chloe King". Då jag råkar gillar halvtöntiga saker så föll den här serien mig i smaken. Inte min favoritserie, men helt okej att kolla igenom. Stundtals tyckte jag till och med att den var riktigt bra. Gillar kattgrejen i kontrast till alla vampyrer och varulvar som slåss om uppmärksamheten. Gillar att det är en tjej i huvudrollen som slåss för sig själv, även om hon får hjälp. Gillar relationen mellan Chloe och mamman.

Upptäckte när jag sett klart att det förmodligen inte kommer fler avsnitt, inget är klart om de förnyar den och med tanke på de urusla tittar-siffrorna ser det mörkt ut. Tycker det är synd, var ett riktigt spännande slut och jag hade gärna sett en hel säsong. I like my closure.


Så, jag tycker helt klart att den är värd att se. Men gör det på eget bevåg. Det är lite tråkigt att se tio avsnitt av en serie som bara tar tvärstopp.

Kommer ni ihåg Linnea Henriksson som kom fyra i idol förra året? Hon och Olle var mina favoriter. Jag hoppades allt jag kunde att hon inte skulle vinna, och det gjorde hon inte som tur var. Nu har man inte hört något av henne på ett tag till idag. Läste i aftonbladet att hon och Orup skrivit musik tillsammans. Kände mig kanske lite tveksam till att börja med, men var tvungen att lyssna på resultatet och blev motbevisad. Fy tusan va bra det var!! Märklig kombo, men visade sig att fungera alldeles utmärkt. Jag är inte förvånad då jag hela tiden vetat att Linnea har av de största potentialen i av alla deltagare i idols historia.


Jag älskar låten som heter Väldigt kär/obegripligt ensam, och jag kan knappt vänta på att hela albumet ska släppas i början på nästa år.


Linnéa Henriksson - Väldigt kär/obegripligt ensam





Vackra människa

Nu under helgen har jag varit hemma i värmlandsskogarna och laddat upp med en massa nya filmer och lite "nya" serier också. Hösten väntar runt hörnet och i min familj har vi alltid haft tendensen att i princip knarka värmeljus (ni skulle se mammas lager), och detta är en tradition jag har valt att föra vidare även i min lilla studentlya i Örebro. Finner stor njutning i att tända överdrivet mycket ljus, ladda upp massa gott att äta (förut innebar det godis, men nu menar jag väl typ ägg, nötter eller the) och krypa ihop under en gosig filt och mosa serier och ibland någon film. Har varit lite dålig på att kolla på film senaste åren, tycker det är ganska tråkigt att inte ha någon att diskutera filmen med efteråt, men nu har jag ju den här bloggen och då hoppas jag på många diskutioner med mina läsare istället :)


Ett urval av alla de filmer som ska ses, recenseras och diskuteras:

Rio
Rango
Water for elephants
Thor
Hall pass
Thor
Love and other drugs
The rocky horror picture show
Paul
Red riding hood
Beastly
Source code
Casablanca
Girl interrupted
Kick-Ass
Let me in
Sisters keeper
The roommate
The runaways
Tusen gånger starkare


m.fl.


Lite nytt, lite halvnytt, lite gammalt och någon riktigt gammal. Inte så mycket svenskt, gillar inte svenskt jättemycket. Tusen gånger starkare har jag diskuterat och recenserat förut i andra forum, men den tål ett par omgångar till.


Min blogg är inte så mycket till för att förklara handlingar av filmer och serier, utan snarare att uttrycka mina tankar och känslor kring dem. När jag personligen letar efter filmtips så vill jag hellre veta vad en person tyckte om filmen än att veta vad den handlar om. Jag hatar att läsa baksidan på filmer eller kolla på visaa trailers, jag vill inte ha några spoilers alls, jag vill upptäcka själv. Jag tyckte att det saknades det i bloggvärlden så därför startade jag den här.

Har ni några tips på bra serie/filmbloggar?

Fick min allra första kommentar igår som frågade vem som är min favoritkaraktär i Pretty little liars och tänkte besvara det med ett blogginlägg. Gör en lista över mina favoriter, båda tjejer och killar.


1. Emily - Mest för att jag är lite småkär i henne. Hon är ju bara så himla söt och helt galet snygg.



2. Spencer - Hon är den man vill vara, smart, snygg och med en massa girl power.



3. Aria - She really does know how to keep a secret.



4. Hanna - Är något med hennes karaktär som jag inte gillar, offerrollen/jag-vill-aldrig-prata-om-nåt-tjejer stör mig lite




Av killarna (får ej glömmas bort)

1. Ezra - Vem vill inte ha en lärare som Ezra?



2. Toby - Jag gillar verkligen han och Spencer, han är på något sätt en riktig drömkille egenskapsmässigt (om man är kapabel till att glömma "incest"grejen)




3. Caleb - Av Hannas killar gillar jag helt klart Caleb bäst, ÄLSKADE duschscenen. Han är lite badboy-het också.





4. Wren - Synd att han inte är med mer. Men vem faller inte för den engelska accenten?

Wow, vilket spännande avsnitt. Satt och sörjde lite efteråt eftersom jag trodde att det var det sista avsnittet inför säsongsuppehållet. Men tji fick jag. Gick in och kollade när det skulle börja igen efter säsongsuppehållet och upptäckte att det sänds ett avsnitt till nästa tisdag! Åh, vilken glädje.

Här är det väl på plats med en lite spoiler alert  efter bilden för er som ska men inte sett avsnittet/serien än! (Och jag menar det verkligen, om ni tänkt se serien  från början utan att ha gjort det förut så LÄS INTE!!!)








Även fast man aldrig får reda på vem A är så måste jag säga att det kändes väldigt tillfredsställande att veta att det finns hopp. Nu är det ju inte säkert att det som stod i psykologens journal är 100% defintivt att det är A. Det är ett stort dilemma det där med A. Jag är SÅÅÅÅ himla nyfiken på att veta vem A är att jag nästan får ont i magen. Det var det som fick mig att se hela säsong 1 på två dagar, jag behövde den tillfredsställelsen. Men ändå vet jag att det är ju lite det serien går ut på och jag är rädd att det inte skulle bli samma sak utan A's anonymitet. Fast then again, hur många säsonger kan man göra som bygger på A's mystik utan att det i längden blir långtråkigt?

Och vad hände med psykologen? Är hon död nu? Är det verkligen dit serien drar, mer mord och ännu mer mystik?

Jag gillar verkligen inte Kate. Där kommer hon och stör alltihopa. Det blir nästan lite för klyshigt och stackars Hanna blir just "stackars Hanna". Kanske är det för att jag minst gillar karaktären Hanna av de fyra huvudtjejerna så att jag inte vill ha mer drama kring henne. Gillar dock farmorn och jag hoppas hon typ stryper Kate och så kan alla gå vidare. Okej, det sista var en överdrift.

Är inte helt överlycklig över att Maya och Emily. Jag gillade blonda tjejen bättre (Mara?!). Gillade Emily och Maya i början, men känns hon inte lite som ett avslutat kapitel?

Just nu känner jag att det skulle till att hända mycket för att jag skulle tappa intresset för Pretty little liars. Den är helt klart på min topp 3 lista över serier jag älskat ever. Den har gått om Glee, och det säger väldigt mycket för att vara jag ;) Men PLL tillfredsställer mig seriemässigt på så många plan som väldigt få serier gör, och ingen kan förneka att den är oerhört beroendeframkallande

Även fast han är en riktig mansgris av den typen jag absolut inte gillar så kan jag inte hjälpa att han är så oemotståndeligt snygg.




Donny Draper i Mad men (eller Jon Hamm som han heter på riktigt)

Igår var det alltså premiär för det superhypade True talent på tv3. Ett program som går ut på att tre coacher, i det här fallet; Danny, Pernilla Andersson och Tommy Körberg, ska hitta röster som de tycker om och vill hjälpa vidare och coacha under hösten. Först får man se hur Tommy sitter med hörlurar och tycker att den här rösten är helt fantastisk, sen åker han och överraskar personen med rösten och frågar om den vill tillhöra hans lag i programmet True talent under hösten. Eller i Tommys fall fick de komma till hans sommarstuga (?) där han mötte dem iklädd morgonrock (?!). Självklart tackar de ja. Sen är det dags för talangen att möta "juryn". Juryn består av en publik som är uppdelad i tre olika ålderskategorier, en ung en gammal och en vuxen.  Deras sittsektioner är bortvända från scenen, när talangen sjunger så får de trycka på en knapp. Om majoriteten i åldergrupperna tycker om vad de hör så vänds sittsektionerna mot artisten och de får se vem det är. Alla tre sektioner måste vändas för att talangen ska gå vidare.


Jag vet inte om jag är tokstollig i konceptet. Allt hänger ju på låtvalet vilket det verkade som att de inte ens fick välja själva. Självklart att han som sjöng "Stad i ljus" enbart går hem hos den äldre sektionen och sen den stackars blyga killen som fick sjunga "Sex on fire", han hördes knappt i musiken, helt uppenbarligen inte alls hans sätt att sjunga. Jag gillar dock coacherna, alla tre har en härlig personlighet. Jag är så fruktansvärt blödig så jag satt mest och halvgrina mig igenom programmet trots att det inte riktigt var någon wow-faktor på någon av sångarna.


Jag gillar inte konceptet att det ska gå varje dag och sen ha en direktsänd final på snöndagar, det blir för mycket att följa, samtidigt som jag faktiskt tycker att det är kul att se vad som händer mellan finalerna enbart för att  sång är ett av mina stora intressen. En annan sak jag undrar är vad anonymiteten kommer ha för roll nu. Om det ändå är svenska folket som ska rösta ut personerna så kommer det visst vara viktigt hur de ser ut, vilka de är och vad de har för kläder. Ska följa lite nu med auditions, gillar det och det är så fint att se när talanger upptäcks och hur genuint glada och tacksamma de är.

Vad tyckte jag då om andra avsnittet av The lying game? Jag tyckte helt klart bättre om det här avsnittet än piloten. Det hade vart till dess fördel om de två första avsnitten sänds samtidigt eller slagits ihop till ett och samma. Här fick man massvis med letrådar om kommande händelser och vad serien kommer handla om. Tror det kan bli riktigt spännande om de gör på rätt sätt. Dock måste jag erkänna att jag har liiiiite svårt med huvudkaraktären/skådespelerskan (ovanligt för att vara mig, huh?). Ibland glänser hon igenom och visar en stark och positiv sida, men ibland blir hon till ett hjälplöst våp med uppspärrade ögon.

Gillar även att Nathan Petrelli (Heroes), eller Adrian Pasdar som han heter i verkligheten, ser ut att få en stor, ond roll.

Jag gillar att Fringe har en kvinnlig huvudkaraktär. Fortfarande inte helt girl power när hennes båda "chefer" är män samt att hennes team är män. Hennes assistent är tjej och jag gillar henne, inte fel med det, men det hade vart så befriande att se en man vara assistent åt en kvinna. Har ni något exempel på serier/filmer där kvinnan är chef eller att män är assistenter/sekreterare? Just nu kan jag inte minnas något själv, men det är något jag tycker saknas.

Något som väger upp lite var att i slutet på den här episoden så anklagar hennes chef henne för att vara för känslomässigt engagerad i hennes fall (särskilt fallet i just den här episoden), och att det gör att han inte vet om han kan lita på henne. Ofta ett argument för att kvinnor inte får högre uppdrag eller kommer någonstans, på grund av deras känslor. MEN, det som väger upp är att hon ger honom världens svar på tal tillbaka. Det kan man lätt kalla girl power. Hon argumenterar för att hennes känslor faktiskt gör henne till en av de bättre agenterna för att de gör att hon kan relatera till offren och för att det är en del av henne, en del av alla. Hon klargör också att om hennes känslor är ett problem så kan han sparka henne med en gång. Det är så himla skönt att hon säger ifrån istället för att bara ändra sig och anpassa sig mer mot den manliga normen som hon förväntas göra i det yrket hon har, eller som de flesta karriärskvinnor förväntas göra i deras klättring upp för karriärsstegen.   





Anna Torv (Olivia Dunham i Fringe)

Fringe VS White collar




Två serier som i stort går ut på att lösa brott.


Fringe

Jag hade ingen aning om vad det här var för serie till att börja med. trodde först att det var någon form av komediserie, men efter lite google så insåg jag att så var inte fallet. Det handlar om ett team som löser "övernaturliga" brott för FBI. Lite som Arkiv - X fast med en logisk förklaring.

Piloten var lång, närapå en och en halv timme. Tycker kanske att det är lite väl långt, men ändå skönt för då har de tid på sig att verkligen introducera karaktärerna och ge en uppfattning om vart handlingen pekar. Huvudpersonen är en kvinna, Olivia, som av en ren slump egentligen stöter ihop med ett så kallat övernaturligt fenomen när hon utreder en flygplanskrash. För att reda ut vad som hänt ombord på planet och vad som senare händer med hennes partner så tar hon hjälp av en gammal forskare som suttit på en mentalanstalt de senaste 17 åren samt hans son.

Spännande serie, men piloten fick mig inte att bli såld på en gång. Känns som man vill se igen, men inte som ett måste. En skön slöserie, med fascinerande brottsfall. Jag tycker personligen det här är bättre än Arkiv-X eftersom det alltid finns en "logisk" förklaring, vilket gör det mer verklighetsknutet samt är lite skrämmande.

Det neagtiva jag har att säga är att jag stör mig på Joshua Jacksons karaktär; Peter Bishop samt Joshuas skådespeleri som är fruktansvärt dåligt de första avsnitten, tror det lugnar sig lite efter tiden dock.





White collar

Neal Caffrey är en riktig tjuv. En smart sådan. Peter Burke har ägnat många år till att sätta dit Neal, då ingen annan kommer åt honom. Men efter ett tag inser Peter att han behöver Neals hjälp till att lösa ett brott och på så sätt så gör dem en deal. Neal slipper fängelse men får ha på sig någon slags fotboja och hjälpa till att lösa brott.

Jag gillar kriminalserier där man låter någon som inte jobbar för polisen/FBI, eller vad det kan vara, hjälpa till att lösa fallen såsom The mentalist, Chuck och Psych. Att Matt Bomer (aka Neal) är helt galet charmig och snygg är ju inte direkt till en nackdel.

Piloten var bra, närapå en timme lång vilket jag skrev förut ger plats åt att beskriva både handling och visa upp karaktärerna. Lite konstigt var det att se Willie Garson som en myskotyp när man är van att se honom som Carries vän i Sex and the city. Men bra handling och helt okej karaktärer. Gillar att Peter Burke inte blir stolt och bitter när Neal kör över honom hela tiden.




White collar huvudpersoner



Vem vinner då denna duell? Det är en riktigt svår match för de är bra på sitt sätt. Men om jag bara utgår från piloten och var jag tyckte om dem så blir det enklare att utse en vinnare..

Vinnaren är..............

*Trumvirvel*


White Collar!!!!


Men förmodligen kommer jag fortsätta se båda två, inte följa slaviskt, men ha som reservserier när allt annat är slut.

Igår var en sån dag när allt bara känns svart och hemsk. Har lite saker som händer nu som är väldigt avgörande för min framtid, och det ger mig ångest utan dess like.

Så, igår bäddade jag ner mig i sängen och kollade på film och serier hela dagen. En av filmerna jag såg var No strings attached med Ashton Kutcher och Natalie Portman, en helt vanlig kärlekskomedi. I stora drag handlar det om att de försöker sig på det där med att vara KK eller friends with benefits. En ganska förutsägbar story och som egentligen inte handlade om någonting nytt, det kändes som att man sett det väldigt många gånger förut. Å andra sidan gillar jag ju sådana filmer, särskilt när man inte känner sig på topp. Man behöver inte bry sig, bara man har något som distraherar bort en från verkligheten.

Mitt betyg blir; M M av 5 möjliga. Perfekt bakfyllefilm, eller bra film när man inte orkar bry sig allmänt.

Ikväll ska jag se på det andra avsnittet av The lying game för att se hur det utvecklar sig. Sen så drar förhoppningsvis alla andra serier igång snart och då kan jag spara ihop avsnitt av TLG till en myshelg, blir så mycket att hålla reda på annars..

Ikväll sänds även sista Pretty little liars inför höstuppehållet. Sad but true. Borde nästan se förra avsnittet igen för att se vad som hände. Jag har världens sämsta minne när det gäller att komma ihåg filmer eller serieavsnitt. Fördel för mig, för då kan jag se dem gång på gång på gång och bli lika överaskad varje gång ;)

Jag älskar choklad. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Nu för tiden så håller jag mig så långt borta som möjligt från allt vad socker heter och då blir det lite problematiskt att äta den choklad jag alltid ätit förut. Numera har jag blivit något av en finsmakare av mörk choklad. 70% är faktiskt för söt för mig, så jag håller mig till 80% och uppåt.

Den här gången var det dags för Anton Bergs 81% Fairtrade Extra dark att reta mina smaklökar. På beskrivningen på baksidan står det; "Extra dark is a premium chocolate with coca content of 81% and a taste that is intesnse yet pleasently rounded. Softened with creamy coca butter and accompanied by notes of nut, plum and dark berry, Extra dark is a place of fullness and flavor"

Första tuggan så var jag lite småskeptisk. Man känner verkligen av tonerna av plommon och bär, något jag vanligtvis inte gillar. Men konsistensen är krämig och verkligen fyllig. Ett stort plus att den är Fairtrade. Även ett helt klart resonligt pris för att vara fairtrade. En kaka på 100 gram gick på ca 22 kronor på Maxi. 2,4 kolhydrater per bit är kanske till att ta i, men vill man njuta så får man betala priset.

Mitt betyg blir; M M M + av 5 möjligt. Tonerna av plommon och bär sänker helt klart betyget, men fairtrade gör att det blir ett stort plug i kanten och jag kommer definitvt köpa igen.

The lying game vs Switched at birth



Nu har jag "provsmakat" två för mig nya serier, nämligen The lying game och Switched at birth. Båda är två ungdom/dramaserier.

The lying game:
Handlar om två tvillingar som blev separerade vid födseln då den ena blev adopterad men inte den andra. Den som blev adopterad hamnade självklart i ett lyxigt hem och fick en näst intill perfekt uppväxt med alla rikedomar och bekvämligheter en familj kan erbjuda. Den som inte blev adopterad har drivit runt mellan barnhem och fosterhem och har inte alls haft en lika trygg uppväxt. Till slut upptäcker de varandra och har kontakt. Då den adopterade systern försöker leta efter deras biologiska föräldrar så byter de plats. Medan rikemanssystern åker på äventyr så får barnhemssystern uppleva hur det är att ha föräldrar som älskar henne, hur det känns att bo i ett stort, fint hus och hur det är att leva rikemanssysterns liv.

Ja, lite Föräldrafällan över det hela. Jag blev inte riktigt imponerad av det lilla som piloten avslöjade. Jag har fortfarande ingen aning  om vad serien kommer gå ut på, jag blev verkligen inte såld. Karaktärerna tilltalade mig inte riktigt heller och handlingen kändes tunn och klyshig. Men sen kan man inte uttala alltför mycket av bara ett avsnitt heller. Vet inte om jag kommer följa denna serie i höst eller om jag kanske samlar ihop många avsnitt och sträckkollar en helg, det är ju så jag gillar mina serier bäst.






Switched at birth:
Handlar om två tjejer som blev förväxlade vid födseln och hamnde hos varandras föräldrar. Detta upptäcks inte förrän de är ca 16 år gamla. Samma här, så har den ena tjejen vuxit upp i en rikemansfamilj medan den andra har bott i ghettot minst sagt. Ghettotjejen är dessutom döv. Rikemansföräldrarna bjuder in ghettotjejen med mamma och mormor att komma och bo i deras gästhus som de har på bakgården så att de kan lära känna sina biologiska barn bättre. Detta går väl lite som det går, kulturkrock utan dess like.

Okej, jag erkänner, jag såg faktiskt 2 avsnitt av den här serien för att kunna skapa en bättre bild. Men jag rent utsagt ogillade piloten. Tycker den här handlingen är lite bättre än föregående och att det är bra att de problematiserar och på sitt sätt normaliserar hur det är att vara döv. Det jag ogillar mest och som ger mig allergiska utslag är rikemanstjejens karaktär/skådespelerska. Hon gör ett så fruktansvärt dåligt jobb och är sjukt otrovärdig. Lite synd för annars kunde serien trots alla klyshor, ha potential. En sak till som gör att jag har problem med den är att just nu läser jag personlighetspsykologi där det diskuteras mycket om personlighet är nerärvd eller omgivningsbetingad, och detta gör mig mest yr i huvudet..








Så vem vinner då denna duell? Vilken av dem är jag mest villig att ge en till chans?

*Trumvirvel*

Vinnaren är..................................... THE LYING GAME!

En kall och mörk hösthelg kommer jag tända massa ljus, ladda upp med gott snacks och bädda ner mig för ett marathon av denna serie. Anledningen till att den vann är faktiskt för att jag inte pallar med rikemanstjejen i den andra serien. Punkt.